Rosens namn av Umberto Eco

Rosens namn av Umberto Eco

Titel: Rosens namn

Författare: Umberto Eco

Förlag: Brombergs

översättare: Eva Alexanderson

Formgivare: Jan Cervin

Originalspråk, -titel: Il nome della rosa

Upplaga: 3

Utgiven datum: februari 2006

Genre, ämnesord: Skönlitteratur, Sydeuropa, Historiska deckare kriminalromaner, Historiska romaner, filosofi, politik, mord, religion, historia, kärlek, spänning

ISBN10: 91-7608-429-9

ISBN13: 9789176084298

Språk: Svenska

Bindning: Pocket

Mått (mm): 180 x 110 x 36 mm

Sidantal: 559 sidor

Vikt (g): 400 g

Beskrivning:

Broder William från Baskerville, vida berömd för sitt skarpsinne och sin lärdom, kommer en novemberdag år 1327 till ett norditalienskt benediktinkloster. Han är utsänd för att medla i maktkampen mellan påven i Avignon och kejsar Ludvig men får snart annat att göra...

Under sju skräckfyllda dygn hittas den ena munken efter den andra mördad, och William förvandlar sig till detektiv, beväpnad med Aristoteles logik, Thomas av Aquinos teologi och Roger Bacons vetenskapliga skepsis.

Rosens namn blev en världssuccé när den utkom och har sålts i miljontals exemplar världen över.

 Recensioner:

”Vansinnigt spännande.”
- Dagens Nyheter

”Vilken läsupplevelse! Hur ofta finner man en bok som samtidigt är virtuost uppbyggd, stilistiskt sprakande, intellektuellt vital, späckad av vetande, kvick och spännande?”
- Svenska Dagbladet

”Och det enda som verkligen är nödvändigt för avnjutande av Rosens namn är en barnslig förtjusning för Sherlock Holmes och liknande äventyrslitteratur.”
- Aftonbladet

Om författare:

Umberto Eco är professor i semiotik i Bologna och författare till succéböcker som Foucaults pendel, Gårdagens ö, Baudolino, Drottning Loanas mystika eld och den senast utkomna Om skönhet. Rosens namn blev en världssensation när den utkom och har sålts i miljontals exemplar i ett trettiotal länder.

Excerpt:

"Gott", sade William, "kan jag få ställa frågor till munkarna?"
"Det kan ni."
"Kan jag röra mig fritt inom klostret?"
"Jag skall ge er möjlighet till det."
"Kommer ni att ge mig detta uppdrag coram monachis?"
"Redan i kväll."
"Men jag kommer att börja i dag, innan munkarna vet vad ni har uppdragit åt mig. Och dessutom har jag en livlig önskan, som inte minst var anledning till mitt besök här i klostret, nämligen att få besöka ert bibliotek, som omtalas med beundran i alla kloster i hela kristenheten."
Abboten nästan flög upp, ansiktsdragen var spända. "Ni kan röra er överallt i klostret som jag har sagt. Men förvisso icke i Tornbyggnadens övervåning, icke i biblioteket."
"Varför inte?"
"Jag borde ha förklarat det för er tidigare och jag trodde att ni visste det. Ni vet att vårt bibliotek inte är som andra ..."
"Jag vet att det äger fler böcker än något annat bibliotek i kristenheten. Jag vet att jämfört med era bokskåp är skåpen i Bobbio eller Pomposa, Cluny eller Fleury som en barnkammare där barnen håller på med a b c. Jag vet att de sextusen handskrifter som Novalesa berömde sig av för drygt hundra år sedan just ingenting är att stoltsera med vid sidan av era och kanske många av dem numera finns här. Jag vet att ert kloster är det enda ljus som kristenheten kan sätta upp mot de trettiosex biblioteken i Bagdad, mot de tiotusen handskrifter som ägs av visiren lbn al-Alkami, att antalet av era biblar uppväger tvåtusenfyrahundra koraner som Kairo prålar med och att vad som verkligen finns i era skåp står som ett strålande bevis mot de otrognas övermodiga legend som de för åratal sedan spred (de står ju lögnens furste nära) att biblioteket i Tripolis ägde sex miljoner volymer och beboddes av åttiotusen kommentatorer och tvåhundra bokpräntare."
"Så är det, himlen vare lovad."
"Jag vet att många av munkarna här hos er kommer från andra kloster världen runt: den ene för en kort tid, för att skriva av handskrifter som inte finns någon annanstans och sedan ta dem med sig till sitt eget kloster, och i utbyte lämna någon annan oöverkomlig handskrift som ni kopierar och lägger till er skattkammare. Den andre för mycket lång tid, stannar kanske livet ut, ty endast här kan han finna de verk som kröner hans sökande med framgång. Och på så sätt har ni ibland er germaner, daker, spanjorer, fransmän och greker. Jag vet att kejsar Fredrik för många många år sedan bad er sammanställa en skrift åt honom om Merlins profetior och sedan översätta den till arabiska, för att kunna sända den som gåva till sultanen av Egypten. Slutligen vet jag att ett så ryktbart kloster som Murbach i dessa högst sorgliga tider inte förfogar över en enda avskrivare, att i Sankt Gallen finns det få skrivkunniga munkar kvar, att numera i städerna uppstår skrån och gillen av lekmän som arbetar för universitetens räkning och att endast ert kloster förnyas från dag till dag, vad säger jag?, höljer er orden med allt större ära.. ."
"Monasterium sine libris", citerade abboten tankfullt, "est sicut civitas sine opibus, castrum sine numeris, coquina sine suppellectili, mensa sine cibis, hortus sine herbis, pratum sine floribus, arbor sine foliis ... Och vår orden som har vuxit upp kring det dubbla budet bed och arbeta blev till en ledstjärna för hela den kända världen, en brunn av vetande, bevarare av en gammal tradition, som hotade att gå förlorad i brand, plundringar och jordbävningar, upphov till en ny skrivstil, berikare av den gamla... Ack, som ni väl vet, genomlever vi nu mycket mörka tider, och jag blyges att säga er att för inte många år sedan nödgades kyrkomötet i Vienne återigen yrka på att varje munk är skyldig att låta prästviga sig ... Hur många kloster var inte för tvåhundra år sedan lysande medelpunkter för storhet och helighet, medan de nu är tillhåll för lättingar. ännu är orden mäktig, men den vedervärdiga stanken från städerna tätnar alltmer kring våra heliga platser, Guds folk är numera inrikat på handel och partisplit, därnere i de stora befolkade orterna, där helighetens ande icke finner någon hemvist, inte bara talar man (ty av lekmän kunde man inte begära annat) utan man till och med redan skriver på vulgärspråket och måtte aldrig en dylik skrift komma innanför våra murar - en källa till heresi som den oundvikligen måste bli! För människornas synders skull hänger världen på avgrundens brant, prisgiven åt det djup som ropar till djupet. Och enligt Honorius kommer människornas kroppar att i morgon vara mindre än våra liksom våra kroppar är mindre än de gamles. Mundus senescit. Om nu Gud har anförtrott vår orden en uppgift, så nödgar den oss att motsätta oss denna kapplöpning mot avgrunden genom att bevara, upprepa och försvara den skatt av kunskap som av våra fäder anförtrotts oss. Den gudomliga försynen har förordnat att styrelsen över universum, som vid världens begynnelse hade sin plats i Orienten, allteftersom tidens fullbordan nalkas förflyttar sig till Occidenten för att varsko oss om att världens ände närmar sig, emedan händelseförloppet redan har nått universums gräns. Men så länge icke tusenårseran oåterkalleligen runnit ut, så länge icke, om ock för en kort tid, den orena besten som är Antikrist triumferat för aldrig så kort tid, så länge kommer det an på oss att värna om den kristna världens skatt och Guds eget ord så som han dikterade det för profeterna och apostlarna, så som kyrkofäderna upprepade det utan att ändra ett ord, så som skolorna har sökt kommentera det, även om nu till och med i dessa skolor högmodets, avundens och dårskapens orm dväljes. I denna solnedgång är vi alltjämt facklor och höga ljuslågor mot horisonten. Och så länge dessa murar bjuder motstånd skall vi vara Guds ords väktare."
"Amen", sade William i from ton. "Men vad har detta att göra med att man inte får besöka biblioteket?"
"Ser ni, broder William", sade abboten, "för att förverkliga det väldiga och heliga verk som förlänar glans åt dessa murar", han visade på den mäktiga Tornbyggnaden som man kunde skymta från fönstren i cellen, tronande ovan själva klosterkyrkan "har fromma män arbetat i århundraden medan de hållit sig till järnhårda regler. Biblioteket har framgått ur en plan som förblivit höljd i dunkel för alla under århundradenas lopp och som ingen munk är kallad att känna. Endast bibliotekarien har fått veta hemligheten av den föregående bibliotekarien och ger den vidare under sin livstid till biträdande bibliotekarien, på det att döden icke måtte överrumpla honom och beröva kommuniteten detta vetande. Och hemligheten förseglade bådas läppar. Endast bibliotekarien har rätt, förutom att veta, att röra sig i böckernas labyrint, han ensam vet var han skall finna dem och var han skall ställa dem tillbaka, han ensam är ansvarig för deras bevarande. De andra munkarna arbetar i skriptoriet och kan taga del av listan på alla de böcker som finns i biblioteket. Men en lista över boktitlar ger ofta föga klarhet, endast bibliotekarien vet, beroende på var boken står, hur pass svåråtkomlig den är, vilken sorts hemligheter, sanningar eller lögner som ryms i denna volym. Han ensam fattar beslut hur när och om den skall utlämnas till den munk som efterfrågar den, stundom efter att ha rådfört sig med mig. Ty ej alla sanningar är för allas öron, ej alla lögner kan igenkännas som sådana av en from själ och munkarna befinner sig dock i skriptoriet för att slutföra ett bestämt verk, för vars skull de bör läsa vissa volymer men icke andra och icke för att följa de nyfikna lustar som kommer över dem, antingen av svaghet i anden eller av djävulsk ingivelse."
"I biblioteket finns alltså också böcker som innehåller lögner..."
"Odjuren existerar därför att de ingår i Guds rådslag och just i odjurens hemska uppsyn röjes Skaparens makt. Sålunda existerar enligt Guds rådslag även trollkarlarnas böcker, judarnas kabbala de hedniska skaldernas sagor, de otrognas lögnhistorier. Det har varit en fast och helig övertygelse hos dem som velat och vidmakthållit detta kloster i århundraden, att även ur de lögnaktiga böckerna kan en blek stråle av gudomlig vishet skymta fram för den skarpsinniga läsarens ögon. Och för den skull bevarar biblioteket även dem. Men just därför, ser ni, kan icke vem som helst där få inträde. Och dessutom", tillade abboten nästan som för att ursäkta sig för sitt sista svaga argument, "är boken en bräcklig skapelse, den far illa av tiden, den fruktar för gnagare, växlande väderlek, oskickliga händer. Om under hundratals år envar hade fritt kunnat handskas med våra codices, skulle större delen av dem ej längre finnas till. Bibliotekarien skyddar dem sålunda icke blott mot människor utan även mot naturen och han ägnar sitt liv åt detta krig mot glömskans makter, som är sanningens fiender!"
"Alltså, ingen utom två personer får inträda i översta våningen i Tornbyggnaden ..."
Abboten log: "Ingen bör. Ingen kan. Ingen skulle lyckas även om han ville. Biblioteket försvarar sig självt, det är ogenomträngligt som den sanning det härbärgerar, gäckande som den lögn som det skyddar. En andens labyrint som också är en jordisk labyrint. Ni skulle visserligen kunna komma in men kanske inte komma ut. Och när detta är sagt, skulle jag önska att ni ville rätta er efter klostrets regler."
Umberto Eco: Rosens namn, sv. övers. E. Alexanderson (Stockholm: Bromberg, 1983), s. 41-45.

Om du har några frågor eller behöver ytterligare information, var snäll och kontakta Mezerah:

e-mail: mezerah.eshop@gmail.com

 

Skaype ID: mezerah.eshop

Boken kan beställas på följande URL:

Rosens namn av Umberto Eco